Bloggen har varit tyst på sistone. Detta beror på att jag för tillfället håller på att rota mig i Berlin, dit jag flyttat med min fru som har fått en postdoktortjänst på ett högenergifysikinstitut utanför stan. Eftersom jag därför är tjänstledig från SU tillsvidare har jag också bestämt mig för att inte blogga under SU-domänen i fortsättningen. Däremot har jag startat en blogg under domänen http://ochannorstades.wordpress.com/. Räkna med mer om exoplaneter och astrobiologi, men även mer personliga betraktelser om helt andra saker.
Måndag, Februari 08, 2010
Onsdag, September 16, 2009
Corot-7b, första hittade stenplaneten i ett annat solsystem
Nyligen presenterades resultaten från uppföljande observationer av COROT-7b, (tidigare känd som COROT-Exo-7b) den varma planet som upptäcktes av COROT-satelliten förra året och som i februari i år (se tidigare blogginlägg) orsakade en del uppståndelse när resultaten presenterades.
Planetupptäckarmaskinen HARPS vid observatoriet i La Silla har nu gjort högprecisionsmätningar av planetens bana kring stjärnan, eller närmare bestämt stjärnans rörelse på grund av planetens gravitation. Eftersom COROT-satelliten redan har mätt planetens omloppstid och storlek, genom att mäta hur mycket av stjärnans ljus som förmörkas när planeten passerar framför sin stjärna, och eftersom planetens bana måste ligga nära siktlinjen mot stjärnan, kan man nu mäta planetens massa ganska noggrant. Och resultatet blev lågt, 4,8 gånger jordens massa med ett uppskattat fel på ca 0,8 jordmassor. Eftersom planeten har en radie som bara är 1.68 gånger jordens kan vi med säkerhet säga att planeten är för tät för att bestå av gas - densiteten är ungefär samma som jordens, även om osäkerheten är hög, så vi vet inte exakt vilken sammansättning av fasta material som planeten skulle kunna bestå av.
Men, vi vet nu alltså med säkerhet att steniga planeter existerar kring andra stjärnor. Med framtida teleskop som James Webb Space Telescope, Hubbles efterföljare, kan man kanske rentav börja att leta efter enkla molekyler i spektra från atmosfärerna på vissa superjordar. COROT-7b blir nog intressant att analysera, men eftersom det rör sig om en mycket het planet (1000 grader på ytan) som ligger nära sin stjärna är det osannolikt att vi skulle kunna hitta något som påminner om liv. Dessutom talar också avståndet till stjärnan mot möjligheten att få bra spektra.
Förutom de nya resultaten om COROT-7b lyckades man även visa att det finns en till, lite större planet i systemet, COROT-7c, som är ca 8 jordmassor tung, men för den finns inga mätningar av planetens radie eller den exakta banan så det är oklart om denna planet är en liten jätteplanet eller en stor stenplanet.
(ESO:s pressrelease, Aftonbladet, Populär Astronomi, SvD, DN/Ny Teknik, Expressen, BBC News, New Scientist, SVT Vetenskapsnyheter)
Fredag, September 04, 2009
Astrobiologi i Kungsträdgården 5 september
Imorgon kommer jag att befinna mig på evenemanget Fysik i Kungsträdgården, som i år har ett astronomitema med anledning av det internationella astronomiåret 2009. Det blir mycket intressanta föredrag och utställningar, både med astronomitema och andra intressanta områden av fysik och bioteknik. Om vädret är hyfsat kommer det också gå att observera solen med solteleskop.
Astronomiinstitutionen kommer att ha en tävling där första pris är en personlig visning av vårt stora teleskop senare på kvällen.
Själv kommer jag att bemanna astrobiologiutställningen kl 15-17. Kom gärna förbi vårt tält i Kungsan och ställ kluriga frågor om liv i universum!
Torsdag, Augusti 20, 2009
Baklängesplaneten
Senaste nytt från astro-ph: WASP-projektet, som letar efter planeter med hjälp av transitmetoden, har hittat en planet, WASP-17b, som verkar gå BAKLÄNGES kring sin stjärna. Det vill säga, planet för planetens rörelse kring stjärnan är vridet omkring 150 grader jämfört med stjärnans egen rotationsaxel, så att planeten går åt motsatt håll i sin bana jämfört med huvuddelen av massan i systemet. Detta är helt oväntat, eftersom planetbildningsteori förutsäger att planeter bildas ur en skiva och att alla planeter därför från början borde röra sig nära skivans plan, åt samma håll. WASP-17b är den första kända planet som avviker från detta mönster, och om resultaten kan bekräftas så innebär det att vi har hittat en planet med en alldeles särskild historia. En sådan planet har förmodligen passerat mycket nära en stor planet eller rent av delvis kolliderat med den och har därefter kastats in i en helt ny bana. Man kan också tänka sig att en annan stjärna som passerat i närheten orsakat denna kraftiga förändring i planetens bana.
Resultaten i artikeln (Anderson et al. 2009) baseras på mätningar av den så kallade Rossiter-McLaughlineffekten, som enkelt uttryckt handlar om att det uppmätta dopplerskiftet för stjärnan förändras när olika delar av stjärnskivan förmörkas av en passerande planet. Om den sidan av stjärnan som roterar bort från åskådaren förmörkas så blir stjärnans linjer delvis blåförskjutna, och tvärtom.
Onsdag, Augusti 19, 2009
Hur hittar vi jordens tvilling del 2 - vad är en jordliknande planet?
De mest jordlika planeterna i vårt solsystem. Från vänster: Merkurius, Venus, Jorden och Mars. Bild: NASA
Så här långt har vi bestämt ungefär hur stor en jordliknande planet kan vara. Dessa gränser är huvudsakliga satta utifrån hur vi tror att planeterna i vårt solsystem har bildats, och det är inte otroligt att gränserna skulle kunna justeras något när vi får reda på mer om vilka planetsystem som uppstått kring andra stjärnor. Men på ett ungefär: Mars verkar vara på gränsen till att vara för liten, eftersom planeten inte utvecklats på samma sätt som jorden, och alla planeter med studerade atmosfärer som är mer än tio gånger tyngre än jorden är jätteplaneter och saknar en fast yta liknande jordens.
För att en planet ska vara beboelig på samma sätt som jorden krävs vatten, flytande vatten närmare bestämt. Utan åtminstone små mängder flytande vatten fungerar inte livet som det ser ut på jorden, även om vissa organismer som specialiserat sig på att leva i torra miljöer tillfälligt kan klara sig utan vatten under längre tider. Därav kommer begreppet Habitable Zone, "beboeliga zonen", som definieras som det område runt en stjärna där en planet med lagom yttemperatur för flytande vatten kan finnas. (Lagom betyder lagom badtemperatur för åtminstone någon sorts liv, så varmare än vattnets fryspunkt och kallare än kokpunkten vid det aktuella trycket.)
De två viktigaste faktorerna för temperaturen på en planet är dels hur mycket energi som planetens stjärna skickar ut, alltså vilken luminositet stjärnan har, och hur långt bort från stjärnan som planeten befinner sig. Ju större stjärna, desto längre bort från stjärnan är temperaturen lagom, eftersom solstrålningens intensitet avtar med avståndet i kvadrat.
Som en första tumregel kan man anta vad jämviktstemperaturen på en planet blir om den tar emot lika mycket solstrålning som den själv strålar ut i form av värmestrålning. Detta är enkelt om man antar att planeten absorberar och avger strålning bra, men i själva verket beror absorption av strålning på en rad olika faktorer, som till exempel atmosfärens sammansättning, molnighet, ytans struktur och sammansättning och så vidare. Det är därför som klimatmodeller blir så komplicerade, eftersom mängden strålning som tas upp kräver mycket detaljerade fysikaliska modeller av atmosfären.
I jordens fall gör växthusgaserna i vår atmosfär att ytans genomsnittstemperatur är varmare än den skulle ha varit utan atmosfären, vilket är bra eftersom det annars skulle vara för kallt, och dessutom utjämnar atmosfären temperaturskillnader mellan olika delar av jordytan. Men naturligtvis betyder också växthuseffekten att förändringar i atmosfären påverkar yttemperaturen, som klimatforskningen har visat.
Gränsen för den beboeliga zonen är ett ämne som det forskas intensivt kring just nu av forskare som använder klimatmodeller. Vad man gör för att studera detta är att beräkna teoretiska gränser, givet olika typer av atmosfärer, för hur mycket eller lite solstrålning som en planet kan ta emot och ändå bibehålla en lagom temperatur på ytan. I vårt solsystem beräknas den beboeliga zonen till mellan 0.9 och 1.4 gånger jordens avstånd från solen ungefär, beroende på vilka faktorer man tar hänsyn till.
En annan faktor för att man ska kunna ha flytande vatten på ytan är naturligtvis att vattnet ska finnas på ytan till att börja med. Bara för att temperaturen är rätt betyder det inte nödvändigtvis att man faktiskt har vatten på ytan. Den kemiska sammansättningen på en planet beror på det sätt som planeten bildats på och bland annat på vilket avstånd från stjärnan som materialet i planeten ursprungligen bildats. Planetbildning är fortfarande ett forskningsområde där många pusselbitar saknas för helhetsförståelsen, men modeller antyder i alla fall att det inte är orimligt att tänka sig att planeter bildas från material som innehåller tillräckligt mycket vatten i form av is.
Var finns då stjärnor med beboeliga zoner? Överallt i galaxen, men man pratar även om den galaktiska beboeliga zonen, som man då definierar som det område i galaxen där förhållandena är gynnsamma för liv - till exempel kan vi anta att förhållandena i närheten av det centrala svarta hålet i galaxen inte är särskilt gynnsamma. I praktiken ligger dock alla stjärnor som vi har en chans att studera i solens närmaste grannskap i galaxen, och därför är den galaktiska beboeliga zonen ett helt teoretiskt begrepp än så länge.
Det finns många fler faktorer som är viktiga för en planets förmåga att hysa liv, till exempel dess ålder - ju äldre planeten är, desto längre har livet haft en chans att utvecklas. Mängden meteoritnedslag kan eventuellt spela en viktig roll för hur liv utvecklas och hur material förs till planeten. Planetens egna geologi kan också ha en avgörande betydelse, till exempel för om man har vulkanism och plattektonik med geokemiska cykler som liknar jordens.
Men eftersom vi måste begränsa oss till det vi kan studera på långa avstånd, så är de faktorer som en astronom lättast kan mäta stjärnans egenskaper. Åldern på stjärnan kan ge en indikation på hur gamla eventuella planeter kring stjärnan är, och även mängden gas och stoft som finns kring stjärnan kan säga något om vilka förhållanden som råder på stjärnans planeter.
I nästa inlägg tänkte jag fortsätta diskutera vad man kan hoppas på att mäta för att avgöra om en planet har liv på ytan eller inte, och vilka planeter man i första hand skulle studera.
Torsdag, Augusti 13, 2009
Hur hittar vi jordens tvilling - och varför vill alla hitta den?
Ja, hur gör man? Tillsammans med en grupp studenter från hela Europa hade jag förmånen att delta i en sommarskola i Alpbach i Österrike på temat, och här tänkte jag göra ett försök att beskriva grunderna i jakten på exoplaneternas och astrobiologins heliga gral, samt säga något om hur man skulle kunna gå tillväga.
Först och främst, varför är vi så fixerade vid jordliknande planeter? Exoplanetjägarna spottar ju fram nya intressanta planeter att studera hela tiden, så varför är alla astronomer så fixerade vid att jaga vidare mot jordliknande planeter, och vad menar man med jordliknande egentligen?
En av astrobiologins mest grundläggande frågor är om det kan finnas liv på andra ställen i universum än vår egen planet. Men eftersom vi än så länge bara vet en planet där liv säkert finns, kan vi bara säkert säga att liv kan existera på en typ av planet. Allt annat är än så länge bara teorier, om än grundade i vår bästa vetenskapliga förståelse. Om vi såg spår av liv på en planet som inte liknar jorden, är det inte säkert att vi skulle känna igen det som liv, för bara på jorden har vi en bra uppfattning om vilka egenskaper i planetens kemiska sammansättning och utseende som hör ihop med att det finns liv. Sammanfattningsvis: vi måste utgå från det vi förstår bäst, annars är vi inte säkra på vad vi letar efter.
Så vad menar man då med jordliknande? Jorden är till att börja med en stenplanet, med en fast yta. Planeter som är mer än ungefär 10 gånger tyngre än jorden har så stark gravitation att de kan dra till sig väldigt mycket gas när de bildas och antagligen blir gasplaneter. Därför är 10 jordmassor den övre gräns som oftast anges för hur stora jordliknande planeter som kan bildas, även om man i princip kan tänka sig att en planet som tidigare haft ett stort gashölje förlorat det. I solsystemet finns fyra planeter under denna gräns, från störst till minst: Jorden, Venus, Mars och Merkurius. Solsystemets månar är också mindre än denna gräns.
Samtidigt får inte planeten vara för liten heller. Merkurius och Mars har endast en tunn atmosfär, och dessa planeter som är 10 % eller mindre av jordens massa har antagligen för svag gravitation för att kunna skydda sin atmosfär från att påverkas av solstrålning och solvind och hålla kvar gasen nära ytan. Deras atmosfärer läcker ut i rymden. Eftersom det är svårare att upptäcka små planeter än stora är man idag inte så inriktad på att studera var den undre storleksgränsen går, även om den naturligtvis också är viktig att förstå för helhetsbilden längre fram.
I nästa inlägg tänkte jag fortsätta att diskutera vad man menar med en jordliknande planet, och var i vår galax man skulle kunna hitta dem.
Tisdag, Juli 14, 2009
Good Earth, Bad Earth - Gaia och Medea
(DN) Är Jordens personlighet i grunden en välvillig modergudinna, som finjusterar alla parametrar i miljön för att livet ska trivas så bra som möjligt? Eller är den snarare en Gud i gammaltestamentlig skepnad, som skickar hemsökelser, naturkatastrofer, sjukdomar och krig mot sina stackars inneboende livsformer som kämpar för överlevnad?
För en modern människa känns kanske båda synsätten som något som snarare faller inom religionens område än vetenskapens. Ändå, eller snarare just därför, har båda dessa bilder en enorm betydelse för hur vi ser på vår värld.
James Lovelocks Gaiahypotes från 1969 har tagit sitt namn från den grekiska jordgudinnan och är samtida med månlandningarna, bilden av jorden som ett litet blått marmorerat klot i den stora svarta rymden och miljörörelsens begynnande framväxt. Enligt Gaiahypotesen utgör jorden ett system där livet samverkar med olika geologiska, hydrologiska och atmosfäriska processer för att reglera livsbetingelserna för livet, till exempel yttemperaturen på jordytan. Lovelock med efterföljare visade att genom relativt enkel negativ återkoppling kan livet upprätthålla ett slags stabilt jämviktsläge, och i det avseendet kan hela jordens ekosystem kollektivt fungera på samma sätt som en enkel levande organism.
Som Roland Johansson skriver i DN-artikeln har senare tids biologer kraftigt ifrågasatt denna bild, och nu senast har paleontologen Peter Ward kommit med en ny populärvetenskaplig bok där han formulerar vad han kallar Medeahypotesen. Artikeln refererar Wards viktigaste argument från boken, där han radar upp exempel på massutdöenden i jordens historia som bevis för att jorden inte alls är särskilt välvillig gentemot sina invånare, utan att evolutionen och kampen för överlevnaden tvärtom tenderar att leda till att livet på jorden bara knappt undgått att helt utrotas vid ett flertal tillfällen. Jorden utmålas likt den antika myten som en moder som under extrema omständigheter drivs att döda sina egna barn.
Ifrågasättandet av Gaiahypotesen vilar i första hand på modern evolutionsforskning. Richard Dawkins med flera har skrivit om den själviska genen som grundläggande koncept, det vill säga, den grundläggande enheten för evolutionen av organismer är genen. Om en gen ger sin bärare egenskaper som gör det lättare för avkomman att klara sig i det naturliga urvalet så kommer den genen att spridas i populationen, vilket liknar Darwins ursprungliga idé, men applicerad på vad vi vet om modern genetik.
Den själviska genen syftar på det faktum att enskilda gener här genomgår ett urval, och att det inte är bara organismen som styrs av naturligt urval utan även själva byggstenarna för ärftligheten, på ett sätt som i vissa fall gynnar enskilda gener på bekostnad av organismen som helhet.
I förlängningen betyder naturligtvis också denna tankegång att Jorden knappast kan betecknas som en organism i Darwins mening - det är ju inte Jorden som fortplantar sig och genomgår ett naturligt urval.
Varför då denna uppståndelse kring Medeahypotesen, när Gaiahypotesen av de flesta evolutionsforskare redan ifrågasatts i årtionden? Här kommer nog de mytologiska och religiösa banden in i bilden. Dels är Gaiahypotesen en mycket kraftig bild i det allmänna medvetandet, som representerar människans tilltro till att bli försörjd av det naturen ger. Naturen rättar till alla små obalanser genom inbyggda mekanismer, som forsätter se till att hela systemet tickar på. Dels är Medeahypotesen även den en kraftig metafor, som många författare inom den västerländska kulturtraditionen återkommit till. Ytterst handlar det direkt om vilken filosofisk hållning vi intar inför människans roll i naturen - är naturen ett finjusterat paradis som automatiskt ger allt liv bästa möjliga förutsättningar, eller är det tvärtom så att naturen inte har några inbyggda skyddsnät utan med jämna mellanrum råkar ut för organismer som rubbar balansen och förändrar livsvillkoren på jorden kraftigt?
Det är naturligtvis lätt att se kopplingen till dagens klimatdebatt. Även inom religiösa kretsar ses en klar skiljelinje mellan de som förlitar sig på en osynlig makt som ställt i ordning jorden för oss att bruka, och de som å andra sidan ser jorden som ett ansvar som anförtrotts oss.
Själv anser jag att man trots att Medeahypotesen kanske ligger närmare vad vi vet om jordens historia än Gaiahypotesen, ändå bör vara skeptisk mot Medeahypotesen i användandet av mytens symbolik - livet har, trots alla prövningar, ändå klarat sig bra. Och att vissa organismer klarar sig bättre än andra på längre sikt är sannerligen inget nytt under solen, för det är ju det som är grundbulten i evolutionen och vår syn på livets utveckling ända sedan Darwin formulerade huvuddragen för 150 år sedan. Vissa organismer har alltid kunnat anpassa sig, och dagens liv på jorden är ättlingarna till de organismer som klarat sig. Men enskilda arter har naturligtvis ingen mekanism som alltid garanterar deras överlevnad vid nästa massutdöende. Sammanfattningsvis så kan man nog ändå säga att evolutionen tenderar att se till att någon form av liv klarar sig vidare - frågan är bara vilken.
Tisdag, Juni 09, 2009
Lewis Dartnell om framtidens rymdresenärer - mer Homer Simpson än Star Trek
I dagens Metro kan man hitta en artikel som (via brittiska Telegraph) citerar ett föredrag som astrobiologen Lewis Dartnell hållit på Cheltenham Science Festival, där han diskuterade hur framtida människor i rymden skulle kunna påverkas och utvecklas av att leva i nollgravitation. Hans prognos är långt ifrån den välpolerade Hollywoodyta som visas upp i Star Trek (som ju i och för sig använder sig av "artificiell gravitation"). Snarare, menar Dartnell, är framtidens rymdresenär en Homer Simpson. Människan kommer bland annat att få uppsvällt huvud och bli en soffpotatis av att vistas i låg gravitation där musklerna får alldeles för lite motstånd.
Dartnell diskuterade också evolution av liv på andra planeter, där han beskrev vissa drag som mer troliga att återfinna bland liv på andra planeter, som ben på djur till exempel, eller någon form av ljuskänsliga ögon. På sådana områden som färg på vegetation till exempel är livet på jorden å andra sidan mycket beroende av de specifika förhållanden som råder just här, i det här fallet solens svartkroppsspektrum och atmosfärens egenskaper, och på en annan planet kring en annan stjärna skulle förmodligen fotosyntes fungera på ett annat sätt, så klorofyll skulle kanske inte vara en så bra lösning för växter.
Utan att ha hört föredraget själv, måste jag ju säga att trots att riktningen på evolutionen av liv på andra planeter med nödvändighet blir kvalificerade gissningar från vår sida, så måste vi ändå vara ännu mer försiktiga med att sia om mänsklighetens evolution. Det är helt enkelt så att i ett högteknologiskt, civiliserat samhälle fungerar inte "evolution" av människan på ett lika lätt beskrivet sätt som i naturen, och vad som till exempel gör att en mänsklig individs avkomma blir mer talrik än en annans är inte så lätt att avgöra under de hundratusentals år som evolution genom naturligt urval tar. Människans evolution kan nog inom några generationer helt vara upp till gentekniken och människans egna val, på gott och ont.
Apropå Star Trek så ger astrobiologiskolans testpanel tummen upp till nya Star Trek-filmen, fast som astrofysiker vill man gärna inflika att supernovan var lite orealistiskt stor. Det är inte explosionen i sig från supernovor som är den stora faran för bebodda planeter, utan gammastrålningens påverkan på atmosfärens kemi. Ozonlagret är väldigt bräckligt, vilket människan tack och lov insett i vad som är det mest hoppingivande exemplet på bra miljöarbete under den senaste generationen.
Fredag, April 24, 2009
Förvirrat om Gl581 i Aftonbladet, samt något om biomarkörer
Den allmänna optimismen bland planetjägarna går inte att ta miste på, och tyvärr är det lätt för media att övertolka forskningsresultaten när de presenteras i tredje eller fjärde hand. Aftonbladet tar nog ändå priset med "de första TV-bilderna på planeten som liknar jorden.", angående Gl581d och Gl 581e. Som astronom måste man vara väldigt tydlig när man slänger in en datoranimering eller konstnärlig tolkning i en pressrelease, annars uppstår lätt missförstånd, särskilt som dagens medier ofta citerar vetenskapsnyheter som de fått i andra eller tredje hand från nyhetsbyråer eller på nätet. Om du undrar hur Gl581d och Gl581e "ser ut" för en astronom som tittar på dem så är svaret - en extremt liten färgskiftning i ljuset från stjärnan Gl581, så liten att man måste använda den mest avancerade tekniken som finns idag för att ens kunna mäta den. Stjärnljuset blir pyttelite rödare eller lite blåare med en viss period, och den perioden motsvarar längden på planetens år, alltså ett varv för planeten runt stjärnan. Alla de fantastiska bilderna på främmande planeter är förstås specialeffekter som i Star Trek eller Star Wars. Än så länge har vi bara äkta närbilder på planeterna från vårt eget solsystem, även om man numera i vissa fall faktiskt kan se vissa ljusstarka planeter utanför solsystemet med hjälp av avancerad bildbehandlingsteknik. Men då är de bara små prickar, inte några fantastiska panoramavyer.
Då är Ny Tekniks artikel om cirkulärt polariserat ljus som biomarkör betydligt intressantare. I korthet handlar det om resultat från en labbstudie av W.B. Sparks och medarbetare där man mätt cirkulär polarisation i reflekterat ljus från en blandning med cyanobakterier, samt i reflekterat ljus från gröna växter. På grund av att molekylerna i levande material av "kompabilitetsskäl" har utvecklats så att de bara innehåller en variant av de komplexa biomolekylerna, men inte motsvarande spegelvända variant, skapas en polarisation i ljus som passerat genom biologiska molekyler. Eftersom vi dessutom vet vid vilka våglängder klorofyllet i fotosyntetiserande växter reflekterar ljus kan man mäta cirkulärpolarisationen på det gröna ljuset och konstatera att det kommer från biomolekyler.
Så varför pekar vi inte bara teleskopen på stjärnor med planeter, studerar spektrat och polarisationen och kollar om de har en djungel på ytan eller inte?
Tja, signalen är svag, mindre än 1/1000 av ljuset är cirkulärpolariserat även i labbförsöket, så det krävs mycket ljus (som i labbet) för att mäta bra. Om man bara vill plocka ut ljus med en viss våglängd så får man naturligtvis mycket mindre kvar att mäta på, och om man dessutom även i idealfallet (med växter på enstaka centimeters avstånd, inte ljusårs avstånd) som bäst får en svag signal så återstår mycket arbete innan man kan få tillräckligt med data för att mäta så små effekter. Vi behöver helt enkelt samla in mycket mer ljus från de små prickarna som de enstaka avbildade planeterna utgör idag för att kunna se något alls. Men kanske kan detta få betydelse för utvecklingen av detektionstekniken för biomarkörer i allmänhet, till exempel för sonder som skickas till andra planeter, och kanske även på längre sikt för framtida jätteteleskop.
Onsdag, April 22, 2009
Eventuellt beboeligt planetsystem i hetluften igen
Planetjägaren Michel Mayor och hans forskargrupp skapar rubriker igen. Senaste upptäckten med planetupptäckarspektrografen HARPS på ESO:s observatorium i La Silla, Chile, är en planet med en uppskattad massa på omkring 1,9 jordmassor. Planeten finns i det redan berömda systemet Gliese 581, där man tidigare hittat superjordar nära det område kring stjärnan där man tror att planeter kan ha lagom temperatur för flytande vatten på ytan. Tyvärr är den nyupptäckta planeten i systemet, kallad Gl 581e, alldeles för nära sin stjärna för att kunna hysa liv likt det på jorden, men gränserna för hur små planeter som kan upptäckas flyttas hela tiden, vilket bådar gott. Man har också bestämt perioden för den större, redan kända Gl 581d noggrannare, så att den hamnar precis innanför den beboeliga zonen istället för precis utanför (men naturligtvis måste man göra en del ganska lösa antaganden om planetens atmosfär för att uppskatta hur varmt det egentligen blir på ytan).
Med en uppskattad massa på omkring 7 jordmassor (troligen, men kanske betydligt högre) är Gl 581d en högintressant planet för astrobiologer, eftersom den ligger på gränsen till det område där man tror att den kan ha flytande vatten på ytan och en tät atmosfär. Kanske en gigantisk havsplanet, med eller utan ett lager is runt omkring sig? Ju större planeten är, desto bättre är chansen att den kan ha behållit tillräcklig värme för att vara geologiskt aktiv. Å andra sidan så skulle en för stor planet antagligen ha en så tjock atmosfär att den vore mer lik en gasplanet än jorden.
