Dr Vlachos skriver numer på Ekonomistas.se!
Fredag, Februari 22, 2008
Lördag, Februari 16, 2008
Och mannen ska föreställa högskoleminister...
Idag svarar Leijonborg på kritiken mot hans förslag att införa en statlig imamutbildning. Eller, mer precis, han förklarar varför vi ska ha en offentligt finansierad prästutbildning (jag kommenterade saken här).
Argumentet tycks vara att kyrkan gör en massa gott inom en massa områden som vi stödjer med offentliga pengar. Alltså kan vi fortsätta stödja även prästutbildningen. Han lyckas alltså missa att frågan gällde just högskoleutbildning eftersom denna har som krav på sig att vila på vetenskaplig grund. Något en präst- eller imamutbildning aldrig kan göra.
Leijonborg signalerar alltså tydligt att han inte ser vad som skiljer högskoleverksamhet från andra samhälleliga verksamheter. Hur länge ska denne man få fortsätta vara högskoleminister?
Torsdag, Februari 14, 2008
Varför påhejas Sveaskogs protektionism av Sveriges Radio?
Företagare är inte skyddade av de avtal som gäller för anställda. Detta är helt naturligt då ingen kan kräva att en företagare ska ha några givna villkor överhuvudtaget. Somliga spenderar sitt livs sparkapital på en misslyckad idé och det är helt i sin ordning. För vissa grupper är företagandet därför en väg runt lönenivåer och anställningsavtal som stänger dem ute från arbetsmarknaden.
En stor sådan grupp är människor från de forna öststater som numer är medlemmar i EU. Helt i linje med gällande regler utnyttjar de möjligheten att arbeta som företagare i Sverige. Självfallet gör de detta till ersättningsnivåer som ligger under de svenska avtalsenliga – detta är ju deras stora konkurrensfördel. Lika självfallet är villkoren bättre än vad de hade fått hemmavid – annars hade de inte kommit hit överhuvudtaget.
Av någon anledning har statliga Sveaskog bestämt sig för att även inhyrda företagare ska ha (svenska) avtalsenliga löner. När det nu fuskats med denna princip är naturligtvis facket upprört; det är ju i deras intresse att begränsa konkurrensen från fattiga skogsarbetare. Att facket påstår sig företräda östeuropeernas intressen är emellertid lika övertygande som när Europeiska bondelobbyn hävdar att CAP ligger i utvecklingsländernas intresse.
Märkligare är då att Sveaskog överhuvudtaget får lov att ställa dessa krav på sina underleverantörer. Troligen kräver inte Sveaskog svenska löner för de arbetare som tillverkar deras motorsågar, lika lite som skogsarbetarfackets ordförande kräver svenska villkor för de som syr kläderna han bär. Alldeles oavsett de moraliska aspekterna är det underligt att facket på detta sätt tillåts diktera enskilda näringsidkares ersättning. Detta är i praktiken ett steg långt bortom konflikten kring salladsbaren Wild´n Fresh, som trots allt gällde de anställdas villkor.
Varför Sveriges Radio sedan väljer att rapportera kring detta helt ur ett fackligt perspektiv och dessutom stoltserar med att rapporteringen lett till ökade kontroller, är också det ytterst märkligt. Ett annat journalistiskt perspektiv hade ju varit att kritiskt granska Sveaskogs beslut att betala entreprenörer mer än nödvändigt för att på så sätt hålla fattiga östeuroper borta från de svenska skogarna. Kanske kryddat med frågan om det verkligen är förenligt med näringsfrihet och EU-avtal att göra på detta sätt?
Om nu SR vurmar för företagares villkor föreslår jag att det görs ett besök på närmaste kvartersbutik, fik eller pizzeria. Men då kanske man oroar sig för att utsträckandet av restauranganställdas villkor till att även gälla ägarna skulle få dessa praktiska inrättningar att slå igen. Man bör även ställa sig frågan vad konsekvenserna skulle bli om alla myndigheter och (statliga) bolag tvingades se till att frilansande journalister hade drägliga levnadsvillkor, bestämda av journalistförbundet. Men då kanske man kommer lite väl nära det egna hemmet?
Onsdag, Februari 13, 2008
Vitaminer, fiskolja och brottslighet
För några veckor sedan hamnade jag i ett samtal med någon om en studie som visade hur kosttillskott bland brittiska ungdomsbrottslingar minskar deras återfallsfrekvens västentligt.
Denne någon (har glömt vem det var) ville ha originalreferensen och den kommer här. Jag lyckades hitta den då The Economist uppmärksammade att en ny, större, studie på samma tema ska genomföras.
Undrar om det skulle funka i Sverige också? Jag misstänker att kosten brittiska interner får sig till livs är rätt dålig, varför effekterna nog är större där. Värt att prova dock.
Minne som en guldfisk
Ligger däckad av influensan vilket ger möjlighet att lyssna på riksdagsdebatt på radion. Vilket i sin tur väcker en upprördhet som antagligen inte är bra för tillfrisknandet.
Nog för att det är uselt att regeringen inte kan fatta beslut om en könsneutral äktenskapsbalk. Men när Hans Linde (v) kritiserar regeringen för detta är det bara pinsamt. Tror mannen att vi har minnen som guldfiskar. Tror han att att vi glömt bort att vänsterblocket styrde landet 1994-2006, utan att ändra äktenskapsbalken?
Politiken är verkligen det skamlösas konstart.
Måndag, Februari 11, 2008
Låt kyrkan själv utbilda sina präster
Problemet med att låta prästutbildningen ingå i det offentliga utbildningssystemet belyses av Leijonborgs utspel om en statligt finansierad imamutbildning. Det är i grunden samma problematik som ligger bakom diverse religioners krav exempelvis i Storbritannien på hädelseförbud, med hänvisning till det förbud som redan finns rörande hädelse mot kristendomen.
Leijonborgs linje är alltså både logisk och – som vanligt, frestas jag att säga – helt fel. Det enda naturliga är i stället att låta kyrkan själv ta hand om den skolning i organiserad irrationalitet som prästutbildningen är. Så fort vi släpper kravet på vetenskaplig grund i universitetsutbildningen finns det ingen gräns för vilka trosinriktningar vars företrädare vi med skattemedel ska utbilda.
Dubbelmoralen är en mäktig kraft som med all rätta föder hat och cynism. Så länge vårt system visar att en religiös inriktning anses förmer än andra kommer vi med nödvändighet att bli dubbelmoralister. Enda sättet att undvika dubbelmoral är därför att avskaffa kristendomens särställning. Eller så kommer ni, kära skattebetalare, att vara tvungna att punga upp för den distansutbildning i tomte och troll-tro jag länge planerat.
Fredag, Februari 08, 2008
Ingen företagare är den andre lik
Människor startar företag av allehanda skäl. En del har en fantastisk idé som de vill förverkliga, andra har svårt att hitta jobb på den vanliga arbetsmarknaden och för många är det helt enkelt en livsstil man är ute efter. Det är skönt att vara sin egen och styra sig själv. Denna sista grupp glöms alltsomoftast bort i diskussionen om företagandets tillväxtbringande välsignelser.
Jag ser absolut inget problem i att människor väljer att anamma en annorlunda livsstil. Inte heller ser jag emellertid något skäl till att den som förverkligar sina drömmar och startar ett kafé ska beskattas annorlunda än den som arbetar som anställd (och kanske därigenom förverkligar sina drömmar). Det är helt enkelt svårt att se att den ena aktiviteten generellt skulle vara värdefullare för samhället än den andra. Visst, det kan vara mer riskfyllt att driva ett kafé, men denna risk är negativ för samhället likväl som för individen. Eftersom det inte finns något egenvärde i risktagande finns heller ingen anledning att allmänt gynna osäkra projekt.
Vad vi eventuellt skulle vilja se mer av i samhället är företagande av den första typen – det som förverkligar fantastiska idéer. Företagarens roll är då att se möjligheter som andra inte ser, att bidra med lösningar på problem, kort sagt: att fungera som en produktionsresurs.
Hur kan man då skattetekniskt gynna en typ av företagande men inte den andra? Den vettigaste vägen är nog att låta marknaden fälla avgörandet och låta vinsten från en försäljning av företaget beskattas som kapital, medan löpande vinster beskattas som arbete. Det mysiga fiket på hörnet lär aldrig skapa några större vinster vid en försäljning, utan det överskott som finns kommer att tas ut löpande. När marknaden däremot är villig att betala Skype-miljarder för ett företag är det ett tecken på att entreprenören verkligen lyckats skapat något värdefullt.
Företagarna kommer dock att gnälla över denna lösning. ”Varför beskattas hårdare när företaget behålls i egen ägo? Det är orättvist!”. Det kanske det är, men samtidigt hävdas det ju ofta att de som är bra på förvaltande sällan är de riktiga entreprenörerna. Givet hur svårt det kan vara att skiljas från sin baby, kanske det kan behövas en rejäl skattekil för att frigöra den produktionsresurs entreprenörskap trots allt är.
Torsdag, Februari 07, 2008
Glesbygdshybris
Var i Gällivare och besökte LKABs gruva. Väldigt spännande, men transporten var ett aber. Flera timmars försening på vägen upp och på vägen hem var planet trasigt så det blev att ta bussen till Luleå (det är en bit).
Dålig service på infrastrukturen i glesbygd är man ju van att höra talas om. Sällan talas det dock om glesbygdens egen skuld i frågan. Det finns nämligen en flygplats i Gällivare och en annan i Kiruna, bara 11 mil bort. Båda underbelagda, med dålig service på båda som följd. I stället för att bygga ett flygfält mitt emellan (över)investerar båda kommunerna tungt i respektive flygfält.
Problemet är att invånarna - avstånden i Norrland till trots - är vana att ha allt runt knuten; 10 minuter till jobb, dagis, skoterspår var ett mantra under besöket. Att åka några mil till flygplatsen ter sig då naturligtvis oöverstigligt. Som Stockholmsbo blir man smått irriterad. Hur många här har 10 minuter dörr-till-dörr till Arlanda?
Ett förslag var belysande för attityden jag mötte: Vi bygger ett flygfält mitt emellan Gällivare och Kiruna och drar sedan snabbjärnväg till respektive ort. Av artighetsskäl sa jag inte att transfern, givet antalet passagerare, nog skulle bli bllligare med helikopter...
Lördag, Februari 02, 2008
Ställa svaga grupper mot varandra
Alla har hört det, om och om igen. Olika varianter på temat "man ska inte ställa svaga grupper mot varandra". Det är nog det enskilda uttalande som irriterar mig mest. Frågan är om det inte till och med är mer irriterande än enfrågerörelser. De frågor som måste följa på detta påstående är naturligtvis "Nähä, varför inte det?" och "Hur kan vi undvika det?".
Den som inte lever i paradislandet där mjölk och honung (för att inte tala om skatteintäkter) finns i överflöd kommer alltid att ställa saker och ting emot varandra. Det må vara jobbigt att tänka på det, men varje gång jag köper en dyr latte så hade jag kunna använda pengarna till att vaccinera fattiga barn och därmed väsentligt förlänga deras förväntade livslängd. Detta inser jag, och köper ändå en ny latte.
Livet betår av avvägningar. Att DN:s Jenny Jewert finner det svårt att jämföra värdet av yrkesfiskarnas ansträngningar med sportfiskarnas naturupplevelser innebär inte att vi i praktiken inte måste göra det.
På samma sätt är "svaga grupper" av naturliga skäl mer beroende av det offentliga än andra. Statens budget, liksom kommunens och landstingets, är därför en monumental övning i konsten att ställa svaga grupper mot varandra.
Varför förneka detta?
Måndag, Januari 21, 2008
Märkliga rockader mellan fack och arbetsgivare
Frågan om avdragsrätt på gåvor till behjärtansvärda ändamål har lett till märkliga positionsbyten mellan fack och arbetsgivarorganisationer.
För man kan väl inte tolka Fölsters och Oscarssons inlägg på annat sätt än att Svensk Näringsliv numer anser att fackföreningsavgifter bör vara avdragsgilla? När Andersson och Arvidsson argumenterar mot denna ståndpunkt är det likaledes svårt att dra en annan slutsats än att LO framöver kommer att kämpa för att skattereduktionen för fackföreningsavgiften slopas.
För, som de skriver, "Att kräva skatteavdrag för att man ger bort pengar, och därigenom får makt över det gemensamma, är fel."
Lobbyismens vägar är outgrundliga.
Söndag, Januari 20, 2008
Det blir till att köa i sommar
LO annonserar nu att en ny lönemodell, med ett fokus på tydliga lägstalöner, är på gång. Detta är den enda rimliga konsekvensen av domen i Lavalmålet. Genom att tydligt ange lägstalönerna kommer inte utländska företag att kunna gå runt dem. Å andra sidan kommer dessa företag att på förhand veta vilka löner de måste betala.
Problemen med ett fokus på lägstalöner är dock uppenbara. Vem har inte förtvivlat vid en kiosk bemannad av sommarjobbare som lugnt väntar tills den ena korven är färdiggrillad innan uppmärksamheten vänds till nästa person i kön? Jag minns själv hur jag under några frustrerande -- för alla inblandade -- sommarmånader lyckades krossa fler glasstrutar än jag hann servera.
En sådan produktivitet motiverar inte höga löner och problemet är inte begränsat till finniga sommarjobbare. Exempelvis visar en färsk studie att produktiviteten i snitt ökar med mer än 50 procent under första anställningsåret, trots att de undersökta arbetsuppgifterna inte var särskilt avancerade. Vi är helt enkelt rätt usla när vi är nya på jobbet. Låglönesatsningar är därför ett sällsynt effektivt sätt att se till att nya grupper aldrig får en chans att komma in på arbetsmarknaden.
Det är svårt att tro att vissa förbund inom LO inte kommer att använda sig av dessa minimilöner för att hålla borta utländsk konkurrens. Även den som fullständigt struntar i om utländska arbetare inte kan få jobb i Sverige bör nog oroa sig för hur lägstalönerna kommer att utvecklas framöver.
Tyvärr tyder det mesta på att sommarkioskerna kommer att vara mer underbemmanade än vanligt framöver.
Fredag, Januari 18, 2008
Bush - miljöpresidenten?
Det som känns mest hopplöst med klimatfrågan är dess genuint globala karaktär. Om någon minskar efterfrågan på fossila bränslen kommer priserna att sjunka.
När priserna sjunker kommer någon annan att konsumera mer. Kanske inte exakt lika mycket mer, men å andra sidan stannar koldioxid så länge i atmosfären att skillnaden troligtvis inte är särskilt betydelsefull.
Alltså är de mest effektiva klimatåtgärderna antagligen att minska utbudet av fossila bränslen, inte att påverka efterfrågan. Idealt borde klimatpolitiken därför gå ut på att köpa upp fossila bränslereserver och sedan se till att dessa inte används.
Då detta låter både dyrt och svårgenomförbart är det frågan om det finns några alternativa sätt att uppnå samma sak?
Kanske är det att föra ett lågintensivt och utdraget krig i oljerika regioner? Det borde ju funka. Mycket riktigt har oljepriserna nästan tredubblats sedan USA anföll Irak.
Al Gores engagemang i all ära, men frågan är om han hade lyckats med vad Bush helt faktiskt - och får man gissa, helt oavsiktligt - åstadkommit för att minska den globala uppvärmningen?
Söndag, Januari 13, 2008
Flickor: skolans verkligt knappa resurs?
Flera kommuner har nu explicit börjat fördela skolresurser baserat på elevernas bakgrund. I Sundsvall utgår en högre skolpeng till elever med utländsk bakgrund eller vars föräldrar saknar högre utbildning. I Gävle kommer förskolorna att få mindre bidrag för barn som har en högutbildad mamma än för andra barn.
I princip är detta något som formaliserar den resursfördelning som redan förekommer bland kommunala skolor. Att Äppelviksskolan i Bromma har 7,1 lärare per 100 elever medan Bredängskolan har råd med 10,3 beror ju självfallet på att Stockholms kommun ger mer pengar per elev till Bredängskolan. Och det på goda grunder; trots den högre personaltätheten var snittbetyget år 2005 i Bredäng 184 mot Äppelvikens 254 (max är 320).
Att även friskolorna dras in i detta utjämningssystem är i grunden en alldeles utmärkt utveckling som kan motverka tendenser bland friskolorna att gallra bort elever med särskilda behov. Frågan är bara på vilka grunder man styr resurserna. Det självklara i att ge extrapengar till elever med invandrarbakgrund kompliceras ju onekligen av att invandrarflickor numer klarar sig bättre än svenskfödda pojkar i skolan. Fast allra bäst klarar sig svenskfödda flickor.
Det är inte bara individuellt som flickor klarar sig bra i skolan. Alltmer tyder även på att flickor är just den knappa resurs som verkligen saknas i skolorna. Jan Björklund pratar om ordningsregler, lärarfacken om behovet av fler vuxna i skolan och alla pratar de om hur viktig lärarbehörigheten är. Men medan det är svårt att finna belägg för att vare sig lärarbehörighet eller personaltäthet spelar någon större roll för elevernas prestationer finns det nu forskning som visar hur gynnsamt det är att gå i en klass med en stor andel flickor.
Den som hamnar i en klass med minst 60-65 procent tjejer – det är först vid en så hög andel flickor som de positiva effekterna syns – har verkligen dragit en vinstlott. I sådana klasser stökas det mindre, eleverna samarbetar bättre, lärarna slipper depression och utbrändhet. Detta avspeglas på skolresultaten som blir betydligt bättre för både pojkar och flickor i en tjejdominerad miljö. Intressant nog lika mycket bättre för pojkar som för flickor.
Vilka praktiska slutsatser kan dras av detta? Den totala könsfördelningen låter sig knappast påverkas så den vägen är inte framkomlig (även om man i delar av Kina och Indien verkar en hyfsad idé om hur det går till). Ett annat sätt är att använda sig av de flickor som finns på bästa möjliga sätt. I stället för att satsa på en så jämn könsfördelning som möjligt kanske skolorna borde skapa så många klasser som möjligt med 60 procent flickor. Fast det kan ju vara lite känsligt för de som får sina söner placerade i flickfria klasser.
Ett mindre effektivt sätt är att fortsätta den inslagna vägen med en differentierad resurstilldelning beroende på elevernas förutsättningar och helt enkelt höja skolpengen för pojkar. Fast det kanske är lika politiskt ogörligt som att öka andelen flickor bland de nyfödda.
En helt annan slutsats är att Kina och Indien har fått ytterligare en anledning att se över sin familjepolitik.
Lördag, December 29, 2007
2007: året då miljöfrågorna (äntligen) blev politik
Finns det något mer irriterande än enfrågerörelser? En grupp människor sätter medvetet på sig skygglappar som döljer allt utom just de värden man argumenterar för. Allt som är bra för... uttern, är bra. Allt som går uttern emot är dåligt.
Den självpåtagna fördumning ett sådant synsätt medför kan aldrig hantera de avvägningar som livet och politiken består av: hur göra om uttern står i vägen för utrotandet av fattigdomen?
Just här tror jag något viktigt hände i och med 2007 års klimatdebatt. Miljöfrågan har blivit politik på riktigt. Detta betyder att miljörörelsens inneboende motsättningar plötsligt blir uppenbara. "Miljörörelsen" har inte ett mål utan flera, och dessa är inte alltid förenliga. Kärnkraft står mot koldioxid liksom utbyggnaden av älvarna. Genmanipulerade grödor kan minska jordbrukets CO2-utsläpp medan bildsköna öppna landskap kanske måste ställas mot ful energiskog. Järnvägsspår måste dras någonstans, ibland i naturskyddsområden.
Klimatfrågan är helt enkelt för viktig - och för dyr att hantera - för vi ska kunna låtsas som att olika inte miljömål står mot varandra. Förhoppningsvis kommer detta att leda fram till en mer effektiv och rationell miljöpolitik där vi sllipper symbolpolitik som järnvägar där ingen bor.
De enda som kan våndas över en sådan utveckling är väl de som har hand om att stämpla "Bra miljöval" på olika varor. Kan vi förvänta oss märkningsdifferentiering: Bra miljöval (CO2), Bra miljöval (övergödning), Bra miljöval (artrikedom)?
Något för alla, ungefär som när man köper kaffe på ett amerikanskt fik.
Torsdag, December 27, 2007
Hur en ganska vettig idé blir en meningslös strid
Regeringen lär vara en trogen prenumerant på IFAUs rapportserie. Därigenom har kostnaderna förknippade med kollektivavtalade och privata sjukförsäkringar blivit svåra för regeringen att bortse från. Därför har det nu lagts ett förslag om att begränsa dessa avtalsförsäkringar som kommer att kosta regeringen mycket prestige. Och som kommer att vara helt verkningslöst.
Problemet med avtalssförsäkringarna är uppenbart: den offentliga sjukförsäkringen rymmer en självrisk som ska minska de lockelser som en arbetsfri inkomst innebär. Sedan kommer arbetsgivare och facken överens om att förhandla bort självrisken! Man kan bara föreställa sig hur sura försäkringsbolagen blivit om senaste industriavtalet innehållit självriskeliminering på hem, bil, båt och cykelförsäkringarna.
Precis som en sådan självriskeliminering hade fått folk att titt som tätt glömma cykelnyckeln, så har avtalsförsäkringarna lett till ökade sjukskrivningar. Men nu sätter alltså regeringen ner foten och stoppar privata och kollektivavtalade sjukförsäkringar. Men eftersom det är politik finns det naturligtvis undantag. I detta fall sjukförsäkringar som täcker de första tolv månadernas sjukdom...
Facken rasar naturligtvis: ”Rör inte vår avtalsfrihet” ropar både TCO och SACO, och de får medhåll av Svenskt Näringsliv. Alla glömmer nogsamt att möjligheten till tilläggsförsäkringar infördes först 1998. Allmänborgerliga väljare skruvar på sig; återigen verkar regeringen gilla social ingenjörskonst mer än liberala principer. Vad Socialdemokraterna tycker vet som vanligt ingen. När förslaget försvinner ut på remiss är det alltså upplagt för en präktig strid. Regeringen mot klabbet, liksom.
Denna strid hade kanske varit värd att ta om det inte varit för att den föreslagna inskräkningen bara gäller sjukskrivningar längre än ett år. De flesta tilläggsförsäkringar täcker för det första bara de första 12 månaderna. För det andra är det en helt öppen fråga hur ekonomiska incitament biter på de långtidssjukskrivna (IFAU har inte kollat på detta). Hade regeringen velat uppnå resultat hade inskränkningen av avtalsfriheten först och främst gällt de första 12 månadernas sjukdom. Men där fegar man alltså ur.
Vissa saker ska göras ordentligt eller inte alls. Att slå ner på avtalsförsäkringarna kan vara befogat, men då måste det naturligtvis gälla alla – inte bara långtidssjuka. Annars kommer detta kanske att bli den åtgärd där regeringen maximerar antalet förlorade röster per personer som de återfår i arbete.
Förutom omläggningen av fastighetsskatten då.
Fredag, December 21, 2007
De lärare vi förtjänar...
En till mig närstående person erbjöds efter avslutad gymnasielärarutbildning nyligen jobb som vikare här i Stockholm. Hon som ringde lät lite besvärad när hon framförde att timlönen låg på 95 kronor per timme.
Samma kommun som ger pengar till lärarlöner erbjuder också outbildade ungdomar extrajobb för att hålla stan fin så här under julen. Den avtalsenliga lönen som betalas ut till de lyckliga tre som fått jobben som skräpplockare i City ligger på 106 kronor i timmen. Plus ob.
Nu kan det naturligtvis vara så att det är bra att skrämma bort intelligenta och duktiga personer från läraryrket. Det finns trots allt ingen forskning som visar på ett samband mellan några särskilda läraregenskaper och elevernas studieprestationer. Det kan helt enkelt vara så att de duktigaste inte bör bli lärare då de gör större nytta på någon annan position i samhället.
Men att denna position skulle vara som skräpplockare, det var en rejäl nyhet.
Onsdag, December 19, 2007
Den svenska modellen bygger på förtroende: Om Vaxholmsdomen
EG-domstolens ställningstagande mot Byggnads i Vaxholms-målet väcker nu stor uppmärksamhet. Svenskt Näringsliv jublar och LO gråter. Det kan då vara på sin plats att fundera över den svenska arbetsmarknadsmodellens styrkor och svagheter.
Modellen med framförhandlade avtal snarare än lagstiftning har på många sätt funkat bra. Arbetslösheten är inte hög i jämförelse med andra länder och konflikter är förhållandevis ovanliga.
Modellen bygger dock på att de som förhandlar (fack-arbetsgivarorganisationer) faktiskt företräder de som de förhandlar till förmån för. Det var nog just här det sprack i Vaxholm. Facket ville helt enkelt inte nå en lösning då de inte hade de lettiska arbetarnas bästa för sina ögon.
I normala fall är facket helt legitimt intresserade av att få ut så mycket som möjligt för sina medlemmars räkning. De har däremot inga särskilda åsikter om vilka företag som ska få ett visst entreprenad. Inte heller ligger det i fackets intresse att stoppa ett bygge.
Den svenska modellen bygger på förtroende mellan parterna. Ett grundläggande element i detta förtroende är att båda parter faktiskt representerar de intressen de har makt att företräda. Om facket skulle använda sin makt för att börja gynna enskilda företag - kanske för att någons kusin är VD, eller för att företaget lovat fackets representant en fin sommarstuga - skulle förtroendet snabbt raseras.
Sett mot denna bakgrund bör på sätt och vis även facket välkomna domen. Den kräver ju att facket faktiskt företräder alla anställdas intressen. De får inte lov att blockera ett bygge där avtalen är i linje med de svenska nivåerna bara för att dessa avtal är utländska. Detta gör att de frestelser att utnyttja sin maktposition som den svenska modellen för med sig kan hållas i schack. Därmed minskar risken att facken agerar protektionistiskt till förmån för svenskar.
All makt måste kontrolleras annars kommer den att korrumpera. Långsiktigt är det därför inte otänkbart att EG-domstolen igår räddade den svenska modellen.
Måndag, December 17, 2007
Köttkrisens dolda kostnader
För att förenkla livet har vi under en lång period storhandlat på kvällarna efter att barnen lagt sig. Tack vare de generösa svenska öppettiderna har detta funkat utmärkt.
Men nu finns det ingen köttfärs på kvällen längre!
Detta är naturligtvis en högst förutsägbar konsekvens av att affärens kostnad av att mala upp för mycket köttfärs ökat, nu när praxisen att märka om paketen inte är så poppis längre.
Antar att detta bara är ytterligare ett skäl att bli vegetarian.
Varför "behövs" etanolen under en övergångsperiod?
Lasse Swärd på DN har tagit motorjournalistiken till nya höjder genom sina många artiklar som ifrågasätter det kloka i att subventionera fram etanol som motorbränsle.
Att Maud Olofson trots allt anser att etanolen "behövs under en övergångsperiod" är ytterst märkligt. Varför "behöver vi" - ens tillfälligt - lägga stora resurser på att bygga upp ett system med tveksamma miljökonsekvenser?
Vettigare då att lägga resurser och politisk kraft på att få tillstånd ett fungerande system förutsläppshandel, som Björn Carlén nyligen diskuterade på DN Debatt.
Torsdag, December 13, 2007
Hur olja blir majs som blir etanol
Några läsare har hört av sig efter förra inlägget och undrat hur olja kan bli etanol. Det är ganska enkelt. Det går åt energi att odla majs (bla till de maskiner som plöjer och skördar). När majsen väl är skördad går det åt energi att göra etanol av den. Energi görs av olja.
Så här skriver Kungliga Vetenskapsakademien om bränslen baserade på etanol:
”Satsningen på framställning av etanol och andra drivmedel från jordbrukets primärprodukter är av många olika skäl tveksam. Främsta skälet är den betydande energiåtgång som fordras för drivmedelsproduktionen.”
Eftersom detta är välkänt måste det ligga något annat än miljöhänsyn bakom att vi på olika sätt subventionerar etanol som bränsle. En aning om vad som pågår får man när det visar sig att LRF tycker att etanolen är ett framtidsbränsle, framförallt om etanolen är svenskproducerad.
Onsdag, December 12, 2007
Nej, det är inte science fiction
- Vad ska oljestaterna göra när alla bilar går på etanol, undrade någon på lunchen.
- De får väl komma på ett sätt att skapa majs genom att bränna olja och sedan använda än mer olja för att göra etanol av majsen, svarade någon skämtare till allmän munterhet.
Men det är inte ett skämt. Tekniken finns redan här och den används i stor skala, inte minst i USA. Europa har sin egen version (naturligtvis) som använder vete i stället för majs.
Vad denna fantastiska teknologi heter?
Jo, den går under namnet biobränslesubventioner.
Tisdag, December 11, 2007
Andelar och antal fattiga
Idag skriver Christer Sanne en artikel i SvD som i princip går ut på att en värld där 50 av 100 lever i fattigdom är lika dålig som en där 50 av 1000 gör det.
Naturligtvis kan man ha en sådan åsikt, men att undersöka det absoluta antal i stället för andelar får märkliga konsekvenser.
Tänk bara på det här med arbetslöshet. Även om vi i Sverige skulle få ner arbetslösheten till två procent skulle ändå Island ha färre arbetslösa - även om hela den vuxna befolkningen på Island gick utan jobb. Motsvarande är det med detta sätt att räkna omöjligt för ett land av USAs storlek att någonsin nå ner till de svenska arbetslöshetstalen.
Den som tycker dessa frågor är svåra kan ställa sig frågan vilken värld man själv helst fötts in i - utan att på förhand veta vilken position man skulle få. Jag hade valt den där 50 av 1000 var fattiga.
Men det är svårt, det där med procenträkning.
Söndag, December 09, 2007
Ica - en värdig fredspristagare?
Det är svårt att riktigt sympatisera med Ica-handlarnas hantering av köttfärsen: De har ju trots allt lurat sina kunder. Men, hur många har egentligen mått dåligt av kötthanteringen?
Om bara de som paketerar om köttfärsen vet vad de gör och vet hur skämt kött luktar är ju väldigt liten skada skedd. Förfarandet gör att Ica sluppit slänga mängder av fullgott kött, vilket inte bara hade varit dyrt utan även en tung miljöbelastning.
Givet att detta pågått länge och i stor skala är därför frågan om inte Ica varit en värdig mottagare till årets fredpris vid sidan av Al Gore och FNs klimatpanel.
Fredag, December 07, 2007
Samma köttfärs överallt?
Köttfärshanteringen på Ica förefaller vara under all kritik. En intressant fråga är om det var slumpen som gjorde att just Ica avslöjades eller om det lika gärna hade kunnat vara COOP?
Det oreflekterade svaret är att någon på Ica skvallrade för Uppdrag granskning, men att samma sak i princip förekommer överallt. En djupare analys tyder emellertid på att Icas affärsmodell kan vara boven i dramat.
Icas modell bygger på fristående butiksägare som agerar under ett gemensamt varumärke. Varje krona som sparas på att sälja gammal köttfärs tillfaller alltså den enskilde handlaren. Om folk blir magsjuka drabbas däremot hela Icas varumärke.
Centralt har därför Icas ägare två målsättningar: att priserna är konkurrenskraftiga och att kvaliteten är bra. Den enskilde handlaren har däremot små incitament att bidra till varumärkesbyggandet. Ica kan försöka hantera detta med utbildning, egen granskning och information. Det är dock ytterst svårt att centralt övervaka kvaliteten och Icas sanktionsmöjligheter är begränsade. I slutändan är det då den enskilde handlaren som måste se till att kvaliteten är bra och denne har mycket att vinna på att sänka kostnaderna – även om det går ut över kvaliteten.
Andra affärsmodeller har inte denna svaghet. En enskild kvartersbutik gör i princip samma vinster som Ica-handlaren på att märka om köttfärsen, men löper risk att förlora hela sin kundkrets om liknande snusk avslöjas där. Omvänt har den enskilde butikschefen i en stor kedja lite att vinna på att slarva med kvaliteten om varje sparad krona slutligen tillfaller ägarna.
Ett liknande resonemang förs av Erik Lindqvist vad gäller svårigheten att kontraktera ut offentliga tjänster där både pris och kvalitet är viktigt. Problemet är alltså generellt och rekommendationen blir att undersöka hur franchisingkontrakten i olika kedjor ser ut. I varje fall om man oroar sig för vad som händer bakom disk.
Tisdag, December 04, 2007
Är det kossan som ska bort?
Precis när jag trodde det var klart att kossan var djuret som skulle ratas på matbordet för att minska vår klimatpåverkan hittade jag denna artikel i UNT.
Den uppenbart initierade upphovsmannen Paul Holtenius påpekar att även om kossor och andra idisslare släpper släpper ut mängder av metan, så orsakar gödseln från kyckling och gris än större klimatpåverkan. Genom en vettig avfallshantering (som oftast inte förekommer) skulle denna gödsel dock kunna omvandlas till biogas.
Dessa nya bud gör mig än mer övertygad om att vi med frivilliga åtgärder baserade på vår egen begränsade information inte kommer att kunna lösa växthusproblematiken. Då frågor som dessa lätt verkar hamna i händerna på särintressen så är risken stor att man faktiskt förvärrar problemen på detta sätt.
Återstår då att hoppas på en initierad politik på global nivå som inte kapas av särintressen. Sannolikheten för detta kanske inte är så stor...
Måndag, December 03, 2007
Rodrik om svårigheten att sätta standards
Denna text av Dani Rodrik visar precis varför det är besvärligt att använda sig av konsumentmakt för att påverka arbetsförhållanden i fattiga länder till det bättre.
Nog kan konsumenten påverka, men för att verkligen veta konsekvenserna av de krav som framförs måste man inte bara känna till kostnaderna för de åtgärder man förespråkar (hur mycket dyrare är det att låta de anställda ha skyddsdräkt när de badar i lut?). Man måste även förstå hur de allmän-jämviktseffekter som uppstår när vi ställer krav på producenterna påverkar den lokala arbetsmarknaden.
Detta är naturligtvis inte lätt. Men att tro att goda intentioner räcker är mer än lovligt naivt.
Söndag, December 02, 2007
Hyresregleringen – en segregationsmekanism
För den som sett andra storstäder än Stockholm har argumentet att hyresregleringen är till för att minska segregationen alltid verkat suspekt. De decennielånga köerna till trots är ju innerstan väldigt – hur ska man uttrycka det – socialt och etniskt homogen.
Detta är egentligen inget att förvånas över. I varje fall inte för den som fantiserat om Studio 54 eller varit på stan en lördagskväll. När en lång kö människor vill in på samma ställe heter entrebiljetten rätt skor, rätt frisyr, rätt kön, rätt ålder, rätt kontakter, rätt sällskap, rätt bakgrund. För några extra hundralappar kanske någon oseriös vakt tillfälligt kan tänja på begreppen, men för den utan många rätt krävs en våldsam tur för att ta sig genom pärleporten.
För så fungerar bristekonomin som skapas när utbud och efterfrågan inte får bestämma priserna. När man inte får betala för att komma in, då är det dörrvaktens – eller hyresvärdens – godtycke och fördomar som bestämmer; att bara satsa på säkra kort kostar ju inget.
Nu var detta teori, men hur ser det ut i praktiken? I senaste numret av Ekonomisk Debatt, undersöks vem som bor i hyres- och bostadsrätt i olika delar av Stockholm. Föga förvånande tjänar de i hyresrätt i snitt mindre än de i bostadsrätt. Mer besvärande för regleringsivrarna är att kopplingen mellan inkomst och hur attraktvt område man bor i faktiskt är starkare för hyresrätter än för bostadsrätter. Ju högre inkomst, desto attraktivare område bor hyresgästerna i – trots att hyrorna inte är högre där.
Nu är det inte bara plånboken som styr vilka som får de mest attraktiva förstahandskontrakten. Att vara infödd stockholmare är en annan stor fördel. För att inte tala om att vara helsvensk: att ha utländskt påbrå innebär ett mycket stort avbräck för möjligheten att få ett schyst kontrakt på det öppna och toleranta Södermalm.
Något liknande mönster syns inte bland bostadsrätterna. Där är det bara pengarna som styr: ett höjt bud tar man emot oavsett vem som lägger det.
Så hyresregleringen är helt enkelt ett sätt att hålla lantisarna och blattarna borta från innerstan. Nu när även moderaterna officiellt tycker att detta är en bra politik, kanske man kan hoppas att vänsterpartiet ska triangulera sig till ståndpunkten att hyresregleringen är förkastlig.
För någon måste väl tycka att segregation på andra grunder är inkomst är värd att diskutera?
Onsdag, November 28, 2007
Rättvisemärkningen engagerar
Rättvisemärkning och relaterade frågor får mycket utrymme just nu. Häromdagen hade Text-TV tre sidor på raken där dåliga arbetsförhållanden lyftes fram. Den väg till förbättring av dessa som mer eller mindre explicit anges är att vi inte ska befatta oss med produkter producerade på detta sätt.
Denna "lösning" riskerar att försämra situationen för just dem man vill försöka hjälpa. Via Niclas Berggren hittar jag fram till denna forskningsöversikt om barnarbete. Följande bör begrundas av alla som är intresserade av att fattiga barn ska få det bättre:
"In general, it is not clear what types of policies these sanctions, threats, or boycotts are trying to affect, and it is hard to distinguish whether they reflect a genuine interest in the wellbeing of children in poor countries or are forms of hidden protectionism with all of these policies. When policies aim to restrict the employment options open to children, they can in turn have a depressive effect on child wages. If bans are not completely successful in eliminating or affecting enforced policies to prevent child labor, they may make child labor worse in two ways. More children may need to work to compensate for lost income, or children may be reallocated to sectors where monitoring is more difficult (see Basu 2005 for a formal discussion). It is not obvious that children are better off working in non-export sectors or underground. Scientific evidence on what happens to children displaced from export sectors is essentially nonexistent even in the most publicized prohibitions on the employment of children owing to the threat of sanctions involving Bangladeshi Garment industry and Pakistani soccer balls (see Elliott and Freeman 2003 for a description of both cases, pp. 112-115). In the case of Bangladesh, some suggest that most displaced child laborers went to work for lower wages in garment factories that did not produce for export while others describe children displaced into prostitution and stone crushing. However, it is unclear on what scale these diversions occur and whether they might be offset by improvements in other children’s lives."
Även Bergh tar upp rättvisemärkningen och undrar vem som egentligen tar mellanskillnaden.
Måndag, November 26, 2007
En framtidsresa till IFAU-land
Om jag fick resa in i framtiden... skulle jag vilja läsa den IFAU-rapport som undersöker hur den övre medelklassens pensionsålder påverkades av sänkningen av fastighetsskatten. Genom att utnyttja att skatten sänktes mer i vissa områden än i andra kommer studien övertygande visa hur skatteomläggningen fick dessa arbetsmarknadens högpresterare att byta skepnad från arbetsmyror till drönare.
Utan tanke på klimatförändringarna gav de sig av på jorden runt-resor. Utan tanke på alternativkostnader startade de vinodlingar på Gotland och började bygga segelbåtar i trä. De upptäckte att det fanns annat i livet än att arbeta.
Och det hela kom inte som någon överraskning. Nej, sambanden var självklara för alla som läst grundkursen i nationalekonomi: Genom att sänka en skatt som inte har med arbete eller andra prestationer att göra skapas en ren inkomsteffekt. Man får helt enkelt mer att leva för. Det normala sättet att reagera är då att konsumera mer. Men vad konsumera när man är runt 60 och redan har allt man behöver? Jo, man konsumerar tid.
Studien kommer även att finna en liten – knappt mätbar – ökning av arbetsutbudet bland de småbarnsmammor vars föräldrar tillhörde fastighetsskattens vinnare. Denna oförutsedda konsekvens kallas av rapportförfattarna för ”the daycare pick up-effect” och ligger till grund för flera livsstilsreportage i Mama och på DNs Insidan.
Nej, tillbaks till verkligheten. En sådan studie finns inte och det kommer att ta lång tid innan den går att genomföra. Men att drömma går ju alltid.
Söndag, November 25, 2007
Bondelivet: en smärtsam parentes
I den Kerouac-vurmande åldern runt 20 var jag övertygad om att bondelivet var en plågsam parentes i mänsklighetens historia. Både jägar- och samlarstadiet och urbanismen möjlliggjorde det nomadliv mänskligheten egentligen var ämnad för.
I staden eller på savannen kunde man söka sig från vattenhål till vattenhål, allteftersom de ständigt föränderliga omständigheterna krävde det. Bondelivet band däremot fast människan i en hård och slitsam tillvaro där hon ständigt var utlämnad till makter bortom hennes kontroll.
Det visar sig nu att jag hade rätt. Bondelivet var en fattig och smärtsam parentes.
I boken Farewell to Alms visar Gregory Clark övertygande att mänsligheten inte fick det ett uns bättre – i varje fall inte materiellt sett – förrän den industriella revolutionen fick inkomsterna att lyfta. Invånarna i bibelns Gomorra, antikens Rom, vikingarnas Birka eller dagens få kvarvarande jägar-och samlarfolken har alla levt ungefär lika gott (eller snarare fattigt).
Nog gick den tekniska utvecklingen framåt under alla dessa årtusenden, men varje produktivitetsökning resulterade bara i en motsvarande befolkningsökning. Denna Malthus stora insikt dokumenteras med hjälp av ett historiskt arkivarbete som måste varit ytterst dammigt och antroprologiskt fältarbete som måste väckt förvåning med sitt nitiska kaloriräknande.
Ingen positiv utveckling kan skönjas. Människan fick inte mer att äta och hon blev inte längre. Naturligtvis har det funnits samhällen där folk haft det bättre, men då har det berott på att befolkningstrycket hållits nere; antingen genom hög dödlighet eller låg fertilitet.
Men på vilket sätt var jägar- och samlarstadiet överlägset bondelivet? Jo, då arbetade man bara sådär en tre-fyra timmar per dag, medan bönderna ofta fick lägga ner ner det tredubbla. För samma kaloriintag.
