Regeringen lär vara en trogen prenumerant på IFAUs rapportserie. Därigenom har kostnaderna förknippade med kollektivavtalade och privata sjukförsäkringar blivit svåra för regeringen att bortse från. Därför har det nu lagts ett förslag om att begränsa dessa avtalsförsäkringar som kommer att kosta regeringen mycket prestige. Och som kommer att vara helt verkningslöst.
Problemet med avtalssförsäkringarna är uppenbart: den offentliga sjukförsäkringen rymmer en självrisk som ska minska de lockelser som en arbetsfri inkomst innebär. Sedan kommer arbetsgivare och facken överens om att förhandla bort självrisken! Man kan bara föreställa sig hur sura försäkringsbolagen blivit om senaste industriavtalet innehållit självriskeliminering på hem, bil, båt och cykelförsäkringarna.
Precis som en sådan självriskeliminering hade fått folk att titt som tätt glömma cykelnyckeln, så har avtalsförsäkringarna lett till ökade sjukskrivningar. Men nu sätter alltså regeringen ner foten och stoppar privata och kollektivavtalade sjukförsäkringar. Men eftersom det är politik finns det naturligtvis undantag. I detta fall sjukförsäkringar som täcker de första tolv månadernas sjukdom...
Facken rasar naturligtvis: ”Rör inte vår avtalsfrihet” ropar både TCO och SACO, och de får medhåll av Svenskt Näringsliv. Alla glömmer nogsamt att möjligheten till tilläggsförsäkringar infördes först 1998. Allmänborgerliga väljare skruvar på sig; återigen verkar regeringen gilla social ingenjörskonst mer än liberala principer. Vad Socialdemokraterna tycker vet som vanligt ingen. När förslaget försvinner ut på remiss är det alltså upplagt för en präktig strid. Regeringen mot klabbet, liksom.
Denna strid hade kanske varit värd att ta om det inte varit för att den föreslagna inskräkningen bara gäller sjukskrivningar längre än ett år. De flesta tilläggsförsäkringar täcker för det första bara de första 12 månaderna. För det andra är det en helt öppen fråga hur ekonomiska incitament biter på de långtidssjukskrivna (IFAU har inte kollat på detta). Hade regeringen velat uppnå resultat hade inskränkningen av avtalsfriheten först och främst gällt de första 12 månadernas sjukdom. Men där fegar man alltså ur.
Vissa saker ska göras ordentligt eller inte alls. Att slå ner på avtalsförsäkringarna kan vara befogat, men då måste det naturligtvis gälla alla – inte bara långtidssjuka. Annars kommer detta kanske att bli den åtgärd där regeringen maximerar antalet förlorade röster per personer som de återfår i arbete.
Förutom omläggningen av fastighetsskatten då.
Det som är riktigt lustigt i kråksången är hur ministern i radion motiverar det hela, nämligen ur ett rättviseskäl: "om ngn har råd att försäkra sig själv så ska väl inte staten gå in och subventionera detta". Vad hände med individens egna ansvar över sina handlingar? Att det egentliga motivet är att göra det mindre lönsamt att vara sjuk vågar man i detta fall inte stå för. Sen håller jag med Jonas om att det är intressant att regeringen tror att denna åtgärd skulle bita bäst på långtidssjukskrivna!