Jag har idag suttit i ett informellt samtal med Resursutredningen, dvs Dan Brändström och medarbetare, tillsammans med bland andra avgående och tillträdande universitetskansler Sigbrit Franke respektive Anders Flodström. Resursutredningen ska föreslå ett nytt resurstilldelningssystem för universitet och högskolor. Det gäller både grundutbildning och forskning och tilldelningen ska vara prestations- och kvalitetsrelaterad. Vid dagens möte diskuterades utredningens tilltänkta modell för fördelning – särskilt omfördelning – av forskningsresurser baserat på prestations- och kvalitetskriterier.
Utredningen har tänkt sig att hälften av forskningsresurserna skall konkurrensutsättas. Vart fjärde år ska en omfördelning ske baserad dels på ett antal indikatorer, dels på kvalitetsutvärderingar. De indikatorer som diskuteras är erhållna externa medel, andel professorer och disputerade lärare samt bibliometriska data. Exakt hur dessa indikatorer ska definieras är långt ifrån klart. Kvalitetsutvärderingen skulle enligt utredningen utföras av särskilt tillsatta paneler av internationella forskare. Högskoleverket har anmält intresse för att organisera denna kvalitetsutvärdering. Det skulle innebära att Högskoleverkets uppdrag vidgas också till granskning av forskning. Jag tycker inte det är en bra idé. Vetenskapsrådet kan utföra sådan granskning, och rådet genomför redan idag återkommande internationella utvärderingar av svensk forskning inom olika ämnesområden.
Den centrala frågan är emellertid inte hur beslutsunderlaget för omfördelning av forskningsresurser tas fram, utan hur detta omfördelningsbeslut ska fattas. Utredningen föreslår att ett nytt organ inrättas, ingen ny myndighet, men något slags nämnd formellt tillsatt av regeringen men nominerad av och därmed legitimerad av lärosätena själva. Denna nämnd skulle fatta de skarpa omfördelningsbesluten. Man kan fråga sig om politikerna är beredda att lämna ifrån sig detta inflytande. Det är möjligt att så är fallet. En kvalitetsrelaterad omfördelning kommer med stor sannolikhet att medföra resurskoncentrationer som kan vara alltför svåra att besluta om i ett regionalpolitiskt perspektiv.
